Äldreomsorgen           

    - i politiken            

     kommenterad av               

         Berthel Nordström    

    berthel@chello.se

 

   om en

NATIONELL SAMLING FÖR

   ÄLDREOMSORGENS REORGANISATION

bild 001

 

Aktuellt
Tidigare brev
* Mikael Sjöberg, SoS 05-09-24
* Maria Larsson (kd) 05-10-19
* Barbro Westerholm (fp)- 05-10-28
* Ylva Johansson (s) - 05-10-30
* Pär Nuder (s) - 05-10-31
* Ylva Johansson(s) - 05-11-01
* Ylva Johansson 05-11-07
* Göran Jonsson 05-11-13
* Lars Leijonborg - 05-11-15
* Alf Svensson - 05-11-18
* Chris Heister - 05-11-23
* Mats Odell - 05-11-25
* Björn von Sydow - 05-11-26
* Stefan Ackerby - 05-12-10
* Ylva Johansson - 05-12-18
* Ylva Johansson 2005-12-20
* Pär Nuder 2005-12-27
* Mikael Sjöberg 2006-01-01
* Maud Olofsson 2006-01-05
* Pär Nuder - 2006-01-10
* Ann Lindgren - 2006-01-26
* Alf Svensson - 2006-01-29
* Maud Olofsson 2006-02-03
* Ylva Johansson 2006-02-07
* Mikael Sjöberg - Arbetslivsinstitutet 2006-02-09
* Per Rosengren (v) 2006-02-13
* Jan Edling, LO - 2006-02-20
* Janne Rudén, Seko 2006-02-28
* Camilla Sköld Jansson - Riksdagen 2006-03-04
* Göran Persson - 2006-03-10
* Stefan Saläng (fp) 2006-03-21
* Inger Davidson - 2006-04-11
* Ylva Johansson 2006-04-20
* Fredrik Reinfeldt 2006-04-24
* Maria Larsson 2006-05-03
* Pär Nuder - 2006-05-09
* Överläk. Carsten Rose - Lunds universitet
* Ulrikaupproret
* Inger Davidson - 2006-06-11
* Kenneth Johansson(c) 2006-06-15
* Lennart Levi 2006-06-21
* Göran Persson - 2006-06-29
* Christina Juttterström 2006-07-02
* Göran Hägglund 2006-07-04
* Maria Larsson 2006-07-14
* Barbro Westerholm 2006-07-28
* Pär Nuder 2006-08-10
* Ann Lindgren 2006-08-17
* Ylva Johansson 2006-08-21
* Vanja Lundby Wedin
* Fredrik Reinfeldt
* Göran Persson
* Till väljarna
* Maria Larsson 2006-09-18
* Ann Lindgren - 2006-09-25
* Erik Langby - 2006-11-05
* Birgitta Rydberg 2006-11-11
* Lars Leijonborg 2006-11-16
* Anders Borg - 2006-11-21
* Jan Nygren 2006-11-26
* Göran Hägglund - 2006-12-01
* Ylva Johansson - 2006-12-07
* Maria Larsson 2006-12-12
Sven Otto Littorin - 2007-01-02
* Mona Sahlin - 2007-01-20
* Lars Leijonborg - 2007-01-30
* Björn von Sydow 2007-02-17
* Maria Larsson 2007-04-13
* Lars Leijonborg - 2007-04-21
* Ylva Sandström 2007-04-23
* Göran Hägglund - 2006-04-26
* Per Landgren - 2007-04-29
* Cristina Husmark Pehrsson
* Anders Borg - 2007-05-14
* Cristina Husmark Pehrsson - 2007-05-27
* Lars Gustafsson - 2007-05-30
* Fredrik Reinfeldt - 2007-09-01
* Ledamöter av Sveriges Riksdag
* Lars Gustafsson, Riksdagen 2007-09-24
* Anders Borg - 2007-09-28
Till riksdagens ledamöter 2007-10-07
* Maria Larsson - 2007-10-12
* Sofia Johansson 2007-10-18
* Göran Hägglund 2007-11-09
* Göran Hägglund - 2007-11-15
* Cristina Husmark Pehrsson 2007-11-30
* Fredrik Reinfeldt - 2007-12-06
* Cristina Husmark Pehrsson - 2007-12-15
* Göran Hägglund 2008-01-02
* Anders Borg - 2008-01-20
* Maud Olofsson - 2008-02-04
* Riksdagens ledamöter 2008-02-20
* Cristina Husmark Pehrsson - 2008-02-25
* Fredrik Reinfeldt - 2008-02-28
* Per Schlingman - 2008-03-11
* Fredrik Reinfeldt - 2006-03-14
* Inger Davidson - 2008-04-13
* Thomas Östros - 2008-04-16
* Cecilia Widegren 2008-05-02
* Till 14 seniorriksdagsmän 2008-05-06
* Maria Rankka - Timbro 2008-05-15
* Fredrik Reinfeldt - 2008-05-31
* Anders Borg - 2008-06-11
* Anders Borg 2008-06-18
* Mona Sahlin 2008-06-25
* Göran Hägglund - 2008-07-01
* Jan Björklund - 08-07-11
* Fredrik Reinfeldt - 2008-08-02
* Anders Borg - 2008-08-10
* Göran Hägglund - 2008-08-13
* Ingvar Fridell - 2008-08-16
* Jan Björklund - 2008-08-21
* Christina Husmark Pehrsson - 2008-08-28
* Karin Hübinette 2008-09-8
* Anders Borg - 09-04-16
* Maria Rankka Timbro - 2009-04-24
* Cristina Husmark Pehrsson 2009-05-05
Gunnar Wetterberg - 2009-05-11
* Lennart Axelsson - 2009-05-15
* Curt Lindroth (M) - 2009-05-25
* KG Scherman + Talmannen 2009-06-03
* Karl Erik Olsson - SPF 2009-06-10
* Till besvikna pensionärer 2009-06-14
"Bromsen borde inte få reducera pensionerna 2009-08-16
Slopa 1,6 %-avdraget på ATP-baserade pensioner
* Den som vinner pensionärerna hjärtan kan också vinna valet
* Allianspartierna befäster sin ställningg som de värsta pensionärsmotståndarna
* DN:s Maria Crofts 2009-09-26
Pensionärernas krav inför valet - samma ekonomiska utveckling 2009-09-27
* Monas appell: Riv upp - gör om - gör rätt - 2009-09-27
"Bromsen" borde inte få reducera pensionerna
* Bo Könberg har helt rätt 2009-09-27
* Positivt - att Moderaterna nu vill bli ett parti för hela folket
* Karl Erik Olsson - SPF 2009-10-02
* Med 100 kr per månad vinner inte Monas lag ...
* Förvirrande siffror i pensionsdebatten - Skärp er !
Vem kan förklara med 1,6 %-avdraget?
Carl B. Hamilton (fp) vill inte bli medlem i SPF
Hur finansieras slopandet av ATP-pensionärernas 1,6 %-avdrag?
Vem är värst på att svika pensionärer?
Ansvarsfullt - modigt - långsiktigt rättvist - av Mona
Samma skatt för pensionärer - är sist och slutligen
Sanningen om pensionerna - 2009-11-20
Några reflektioner kring skattedebatten i Kunskapskanalen
Motrefleksion om Skattedebatten
Håller pensionssystemet i framtiden?
Ett Gott Nytt och Rättvisare Pensionärsår 2010
Öppet brev till riksrevisorn Lindström
Pensioner är inte bidrag ...
Hur vågar Maud Olofsson?
Öppet brev till JP Anders Linder Sv.D
Är Monas väska viktigare fråga för SvD än pensionärernas rätt
Göran Hägglund - Det räcker inte
2010 års pensioner sänks med 3 %
Maud Olofsson - sist på tåget
(kd) - ett parti för pensionärer
Vill Du ha 9 000 kr i nettopension efter skatt - eller 17 000
Bromsen fördelar pensionssystemets förluster orättvist!
Nu har pensionärern fått besked
Lita inte på vad politikerna säger -
Jag avstår hellre 300 kr per månad än
Så skönt det vore att slippa försvara
Arbetslinjens motto är bra -
Bud till pensionärer om skattesänkning är bra
* Våga Läsa - Bromsen är faktiskt
* Reinfeldt har både rätt och fel
* Pensionssystemet fram till nästa istid
Global Forum - Varför högre skatt på pensionärer
Lönesänkarna
SVT-programmet Lönesänkarna -sammandrag
Om Nationell samling och initiativtagaren
Våga veta
Kalkyl
Finansiering
Pensioner
Bostadstillägg
Hoten mot äldreomsorgen
Fakta om äldre
Politikersveket mot pensionärerna
Länkar

 

 

 

 

Image0001

 

 

 

 

 

REDAKTION

 

Äldreomsorgen i politiken

Berthel Nordström - Landåvägen 12

Nacka

131 49

 

 

 

 

 

Detta brev har gått ut till:

Talmannen                                        1

Riksdagsmän                                 349

Regeringsledamöter                         20

Opinionsbildare                               470

SUMMA                                840

Gå in på www.aldreomsorgenipolitiken.se

och läs boken ”Vad varje pensionär bör veta – nu och inför valet 2010”.

                                                    

                                                                         Nacka         

                                                                         2009-06-03

 

 

                                                                         KG Scherman

                                                                         Tidigare generaldirektör i

                                                                          Riksförsäkringsverket

 

 

KG

En kris för pensionärerna – och för riksdagsmännen.

Tack för Ditt kraftfulla inlägg i dagens SvD. Kanske kan detta äntligen få igång en seriös debatt – inte bara om pensionerna – utan även om den miserabla politiska situation vi fått på senare år – där det inte går att få igång en seriös samhällsdebatt – vare sig med riksdagsledamöter – eller bilda samhälls-opinion via medierna.

 

Situationen i Riksdagen beskrivs med önskvärd tydlighet såväl i Gunnar Wetterbergs som i Ann-Marie Pålssons artiklar, som båda bifogas. Även i England reses krav på att medborgarna skall få ett rimligt inflytande genom kontakter med sina parlamentsledamöter – för att kunna mötas i en öppen diskussion där logiska argument kan växlas - med en fair chans för båda parter att kunna övertyga varandra. Vi lever i en ny tid med Internet som möjliggör en sådan kommunikation.

 

Av de kontakter jag haft med riksdagsledamöter vet jag att få känner till hur de bestämmelser fungerar som reglerar pensionärernas liv. Jag hade en kontakt med en som sa: "Ja - men - jag sitter ju i Trafikutskottet." Hon hade inte en aning om under vilka bestämmelser 20 % av hennes väljare lever - de som finns bland de sämst ställda i samhället. Ofta möts jag av svar som tycks vara hämtade ur en mallbok gemensam för alla Allianspolitiker – ytterligare ett belägg för Wetterbergs och Pålssons tes.

 

I mitt brev till Cristina Husmark Pehrson den 3/5 skrev jag:

   Med Försäkringskassans sifferunderlag kan följande %-uella jämförelse  

   göras av realinkomstutvecklingen mellan yrkesverksamma och pensionä-

   rer - under perioden 2002-2014:

 

   Medan de yrkesverksamma får en realinkomstförbättring på 25,5 %

   kommer pensionärerna att få en realinkomstförsämring på -4,4 %. 

   Förutom den realinkomstklyfta på 32 % som skapades under åren 1994-

   2003 tillkommer nu ytterligare en på 30 %.

 

   En medelpension på 12 000 kr skulle sjunka med –12,6 % eller

   drygt 1 500 under åren 2010-2012. - Orimligt!. Det räcker därför inte

   med en omfördelning av pensionsminskningen – här krävs en kritisk

   granskning av pensionssystemets funktion.  

 

En genomsnittspension på 12 000 kr kommer sålunda att sänkas med:

 

 

      2010 =         6 190 kr

      2011 =       14 400 kr

      2012 =       18 140 kr

      SUMMA      38 730 kr

 Ingen i Riksdagen svarar.

Ingen av pensionärsorganisationerna tar heller upp frågan.

Ingen i pressen – men alla har fått uppgifterna.

I brevet ifrågasatte jag om bromsen verkligen skall tillämpas på samma sätt för pensionsrätter som på aktuellt utgående pensioner. – Ingen reaktion. Läs gärna hela brevet till Cristina Husmark Pehrson – det finns på www.aldreomsorgenipolitiken,se

 

Den parlamentariska äldreberedningen Senior 2005 underströk vikten av att pensionsåldern höjs. Situationen försämras ytterligare genom att många unga allt senare kommer in i arbetslivet, dels beroende på att en del börjar sin yrkeskarriär med att ta ut långsemester - men också därför att de inte får något arbete på grund av att facket stipulerat för höga ingångslöner. Alla vet vad som behöver göras – men ingen gör det. Det här är inga frågor man vinner val på. Trots det måste beslut fattas. 

 

Allianspartierna tar inget intryck av att en samlad pensionärskår på 1,6 miljoner människor inte accepterar att få betala högre skatt än andra medborgare. Vi bryr oss inte – är Regeringen svar. Istället planerar man att efter krisen ytterligare öka på ”jobbskatteavdragen”.

 

Alliansens partier gör rätt när de vill stimulera att fler kommer i arbete. Men att satsa hela det disponibla kapitalet - 65 miljarder - på att få folk att vilja arbeta – och på dem som redan har ett jobb – är inget annat än ett skenmotiv för att sänka skatterna för en fraktion i befolkningen. De flesta förstår att för att få fler i arbete krävs en större efterfrågan. Det är inget fel med att sänka skatterna om man kan – men då skall det gå till alla.

 

Oppositionen har inte fullgjort sitt uppdrag att granska regeringsmakten t.ex. bevisat att Regeringen inte har stöd för jobbskatteavdraget i den ekonomiska forskningen, som de säger. Det är bara att läsa vad forskningsinstituten själva skriver. Det finns i min bok på sidan 63 på hemsidan ovan. 

 

Oppositionen lovar litet vagt att när möjligheterna finns skall pensionärerna få samma skatteskalor som de yrkesverksamma. En del Allianspolitiker svarar då att Oppositionen kommer att lösa ojämlikheten genom att höja de arbetandes skatter – då får ju alla lika. Någon klar deklaration från Oppositionen hur de kommer att agera har inte getts.  

 

På Riksdagens hemsida finns en beskrivning om vilket uppdrag Riksdagens Talman har. Däremot finns ingen beskrivning vilket uppdrag en riksdagsman har – t.ex. att han skall värna om grundlagen – eller om alla medborgares lika rätt. Kanske kan någon informera mig – kanske Talmannen, som också skall få en kopia av detta brev.

 

Att det är så illa som det är kanske beror på frågan om var riksdagsmännen har sin lojalitet - mot dem som valt dem – eller mot den partiorganisation som satt upp dem på valbar plats? (samt deras vetskapen om – att om de fronderar – så finns de inte längre på valbar plats vid nästa val).

 

Jag hoppas att någon reagerar på Ditt värdefulla inlägg – och att det inte bara läggs till handlingarna – d.v.s. går samma öde till mötes som Gunnar Wetterbergs och Ann-Marie Pålssons inlägg tycks göra . 

 

Med vänliga hälsningar

 

”Färglösa ledamöter förlamar riksdagen”

Publicerat 2009-05-04 00:50

Historikern Gunnar Wetterberg om ett hundraårigt experiment redo för ­papperskorgen: Valsystemet ger oss anonyma och inåtvända riksdagsledamöter som blint lyder partiledningarna men struntar i väljarna.

 

Svenska riksdagsledamöter är handlingsförlamade. Ledamöternas kontrollmakt har ersatts­ av partiledningarnas listmakt. Den som vill hamna på valbar plats gör bäst i att inte bråka. Därför har vi fått riksdagsledamöter som är så lojala mot partiledningen att de helt ­anonymiseras. Detta färglösa transportkompani blir allt mer inåtvänt och varje ledamot ägnar sig åt allt smalare frågor. En stor del av ansvaret för detta bär det grundlagsfästa ­proportionella valsystemet. Det är dags att sätta punkt för detta hundraåriga experiment. Hela riksdagens utformning måste sättas under luppen. Grundlagsberedningen bör få ­bakläxa genom att en ny beredning tillsätts. Det skriver historikern Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco.

 

Nu börjar remissvaren på grundlagsberedningen ramla in, men hittills har debatten mest krafsat i marginalen. För hundra år sedan var proportionalismen en av de hetaste grundlagsfrågorna. Den är värd en tankevända än i dag.

 

På den tiden var det majoritetsval som gällde, ofta i enmansvalkretsar. Biskop Billing, en av högerns slugaste män, krävde proportionella val för att gå med på vidgad rösträtt. Utan proportionalismen hade högern i längden ingen chans. Tack vare reformen skaffade sig förstakammarhögern ett ”annex” i andra kammaren som förlängde det konservativa maktinnehavet. Makten över listorna gav i ett slag partierna och partiledningarna mycket mer makt än de tidigare haft. Den ”rättvisa” fördelningen av mandaten ledde snart till en kraftig försvagning av regeringsmakten, när instabila regeringar hoppade bock genom 1920-talet.

 

Nu borde det vara på tiden att utvärdera detta drygt hundraåriga experiment. Frågan har ställts, till på köpet av den kanske mest erfarne politikern i modern tid. När enkammarriksdagen samlades för första gången i januari 1971 höll Tage Erlander öppningsanförandet som ålderspresident. Den tidigare statsministern satte frågetecken för det nya valsättets ”totala proportionalitet”. Vinsten med riksdagens nästan exakta avspegling av valmanskåren ”får vägas mot farhågorna för att en långt driven proportionalism kan öka den politiska splittringen”.

 

I förbifarten slängde Erlander in en sedvanlig giftighet mot sina motståndare: ”Det är väl ingen större olycka, om totalproportionaliteten fördröjer sammanslagningen av samarbetande partier, men om partisplittringen drives för långt, kan den leda till att riksdagens handlingskraft försvagas eller rent av förloras.”

 

Anförandet gav upphov till en del tumult. I den allmänpolitiska debatten ett par veckor senare försökte några borgerliga talare ta koalitionspoäng på Erlanders inlägg, men den gamle förde tillbaka diskussionen till den principiella frågan. Han hyllade Karl Staaff, som han menade skilde sig från sentida liberaler genom att han satt sig in i proportionalitetens risker: ”Han gick ännu längre och varnade för en proportionalism, som skulle försvåra möjligheterna att skapa ett starkt rege­ringsunderlag.”

Med 2010 års val kan Erlanders farhågor besannas. Om Sverige­demokraterna kommer in i riksdagen är vi tillbaka i (nyd)-läget från den förra krisen.

Men svagheterna i proportionalismen handlar om mycket mer än oturliga valutslag och bräckliga majoriteter. På viktiga punkter drar dagens grundlag riksdagen åt alldeles fel håll:

 

Anonymiteten. Det mest grundläggande är avståndet mellan väljarna och de valda. Hur många vet vem de röstade in i förra valet? Antagligen en försvinnande liten minoritet – de flesta grabbar tag i en valsedel, men kommer knappt ihåg ens första namnet på den.

 

Ledningsmakten. När Putin kopplade greppet om Ryssland blev listvalen ett av hans viktigaste vapen. De ryska liberalerna protesterade lika kraftigt som Staaff och Edén, men förgäves. Listorna gav partiledningarna – och ytterst Kreml – möjligheten att omvandla partigrupperna till transportkompanier.

 

Utarmningen. Ju viktigare lojaliteten mot ledningen blir, desto färre riksdagsmän får vi som sticker ut. Våndan inför varje partiledarval bär syn för sägen – numera finns det sällan några färgstarka kandidater att hoppas på bakom nästa hörn. Bara i regeringspartiet kan finansministern ­ibland bli igenkänd utanför de mest hängivnas krets, annars är det bara partiledaren som blir bekant – och ibland inte ens det.

 

Ansvarslösheten. Partidisciplinen har förlamat granskningen och kontrollmakten. Riksrevisionens rapporter slår sällan igenom i kammaren, konstitutionsutskottet underordnas nästan alltid blockpolitiken. Förklaringen är enkel. Listmakten betyder att den enskilde ledamoten i praktiken är mer ansvarig inför sin ledning än inför sina väljare. Med personliga mandat hade logiken kunnat bli en annan: då skulle också regeringens fotfolk haft anledning att säga ifrån om sina ministrars stolleprov, för att visa väljarna sin redbarhet.

 

Stuprören. Mycket av det politiska arbetet i riksdagen har blivit inåtvänt. Allmänheten väntar sig knappast späns­tiga debatter om läget i landet. I stället sker det mesta arbetet i utskotten. Varje ledamot specialiserar sig på, och till och med inom, sitt utskott. När jag började på Kommunförbundet blev jag glatt överraskad över den helhetssyn som många kommunalråd hade. De sysslade med sammanhangen, deras kolleger i riksdagen blev specialister. I samspelet mellan riksdagens utskott och regeringens departement har det utvecklats en förödande stuprörspolitik på nationell nivå.

 

Jag tror att proportionaliteten bär en stor del av ansvaret, men det brukar inte vara lätt att få riksdagen att reformera sig själv. Varje gång valmetoden kommit på tal har närsynta partitaktiker omedelbart räknat på utfallet för egen del. När enkammarriksdagens storlek skulle fastställas tog man till en rejäl siffra för att så många som möjligt av de gamla kamrarnas medlemmar skulle kunna överleva väljarnas dom.

 

 

Antagligen vore det inte klokt att kasta sig från den ena ytterligheten till den andra. I enmansvalkretsarnas länder får dessa ofta en del av skulden för den politiska passiviteten. Hur roligt är det att vara partiförening i en valkrets som man aldrig kan vinna? Därför måste vägen mot en ny ordning antagligen hitta kloka mellanlägen och gå över flera översyner. Men färdriktningen borde vara klar:

Tydligare koppling mellan väljare och valda! De allra flesta ledamöterna bör väljas i enmansvalkretsar, där ledamoten blir sina väljares man eller kvinna. Med proportionellt fördelade fyllnadsmandat kan man fånga fler nyanser från småpartier och göra politisk opposition meningsfull även i ”enfärgade” valkretsar och landsändar.

 

Färre ledamöter! Trängseln i kammaren är alldeles för stor. Frågorna blir bittesmå när de ska delas så att de räcker till för alla. Med en riksdag på 151 ledamöter skulle varje ledamot få ett större ansvar för helheten, till båtnad för debatternas kvalitet och spänning.

 

Koncentrera utskotten! Med färre ledamöter bör även utskotten bli färre och mindre. Då behöver man inte skilja mellan sociala frågor och socialförsäkringar, utbildning och kultur eller lag och rättsväsen. Helheterna kan återskapas och stuprörsmentaliteten drivas ut ur templet.

 

Grilla regeringen! När ansvaret mot väljarna tar överhanden över lojaliteten mot partiledningarna kan ansvarsutkrävandet och kontrollmakten äntligen få roll och den tyngd som de ska ha i folkförsamlingen. För många ledamöter kommer det att bli viktigare att föra väljarnas och landets talan i granskningen av rikets styrelse än att lägga sig i läge för taburetterna.

 

Svaret på det liggande betänkandet borde bli att en ny beredning tillsätts för att lägga hela valsystemet och riksdagens utformning under luppen.

Gunnar Wetterberg

 

 

 

Anne-Marie Pålsson, m:
"Meningslöst att vara

riksdagsledamot i moderaterna"

Publicerad: 2009-05-21, Uppdaterad: 2009-05-21

Jag tycker inte att det är meningsfullt att verka i riksdagen under nuvarande omständigheter. Riksdagen fungerar inte på det sättet jag förväntat mig. Partiledningarna bestämmer allt och utrymmet för oss ledamöter att representera våra väljare är obefintligt. Det skriver moderaternas Anne-Marie Pålsson som idag meddelar att hon inte ställer upp för omval.

 

Idag har jag till den moderata valberedningen i Skåne meddelat att jag inte vill kandidera till riksdagsvalet 2010. Med nästa år har jag gjort 8 år av politisk värnplikt.

 

Det har varit minst sagt händelserika och stimulerande år. På nära håll har jag haft förmånen att få uppleva politikens och politikernas villkor och hur de stolta parollerna i vår grundlag om demokrati och folkstyre omsatts till praktisk politik.

 

Jag har gjort det bästa för att leva upp till era förväntningar. Kanske har jag inte alltid lyckats men min ambition har varit att agera i ert intresse och den ambitionen har jag ännu drygt 1½ år.

 

Mot bakgrund av de villkor som gäller för riksdagsarbetet anser jag emellertid inte att det är meningsfullt att representera er i rikets högsta beslutande organ ännu en mandatperiod.


Den uppgift som våra grundlagsfädrar gett riksdagen som folkets främste representant - som lagstiftare och kontrollant av makten - har nämligen inte många likheter med verkligheten.

 

Istället har riksdagen med dess ledamöter underordnat sig partiernas och/eller regeringens vilja beroende på majoritetsförhållandena. Mycket sällan vågar eller vill någon ledamot agera självständigt och öppet hävda och försvara riksdagens ställning eller sina väljares intressen mot partiledningens uppfattning. Trist och allvarligt ty riksdagen utgör ju hjärtat i den svenska demokratin.

 

Att vi underkastat oss regeringens vilja är illa - mera problematiskt är dock att vi också underkastat oss partiets. Det är ju inte partiets tjänstemän som av väljarna utkrävs ansvar, utan vi valda. I konsekvensens namn borde ju också vi själva fått avgöra hur vi vill besluta - men det så är det alltså inte.

Varför det har blivit så är inte alldeles enkelt att avgöra. En rad faktorer samverkar. Partierna förfogar över pengarna. Också de ekonomiska medel som avsätts av våra skattepengar för att underlätta riksdagsledamöternas arbete betalas till partierna. Den ordning som gäller i de flesta civiliserade länderna - att de ekonomiska medlen betalas direkt till parlamentarikern - gäller sålunda inte Sverige.

 

Genom att utbetalningen sker till partierna och inte till riksdagsgrupperna undgås därtill all granskning. Också i detta avseende avviker Sverige dramatiskt från omvärlden. Regel för andra länder är att de parlamentariska grupperna är egna juridiska organisationer med särskilt regelverk. En sådan författningsreglering saknas alltså i Sverige och med det blir det helt omöjligt för utomstående att granska och kontrollera den verksamhet som bedrivs där.

 

Partiet ansvarar för de viktiga utnämningarna. Den som vill något gör sålunda klokt i att gå i takt med partiledningen snarare än att tillvarata sina uppdragsgivares intressen. I annat fall uteblir belöningarna.

 

Inte ens den person som skall leda gruppen och representera oss i olika spörsmål inklusive vilken uppfattning vi skall ha i viktiga frågor - gruppledaren - utses av riksdagsgruppen utan av partiledaren. I regeringsställning är detta konstitutionellt sett en mycket intressant ordning. Den som skall bli granskad utser den som skall leda de som granskar!

 

Partiet sätter också dagordningen - ett mycket viktigt instrument i makthänseende - och befinner sig därför alltid steget före riksdagsgruppen.

Istället för att fungera som ett självständigt organ har riksdagsgrupperna mest kommit att fungera som ett dotterbolag till sitt respektive parti. Min uppgift som ledamot blir därefter - ambassadörens eller försäljarens. Som företrädare för regeringsunderlaget förväntas jag därtill att utan knot se till att regeringens förslag "baxas" igenom riksdagen. Detta åtminstone om jag skall tro på en av allianspartiernas ledare.

 

Att det inte ingick bland våra normala uppgifter att vara med och utforma politiken stod klart för mig på ett tidigt stadium. Tråkigt för oss i riksdagen men i grunden inte alls konstigt. Regeringen är ju det verkställande organet och riksdagens uppgift är att ta ställning till regeringens förslag - inte att hitta på egna förslag.

 

Kvar återstår dock den mest centrala funktionen - den att granska och kontrollera regeringsmakten. Men den uppgiften tar riksdagens ledamöter mycket lätt på - särskilt i majoritetsställning.

 

Vi tolererar i stort allt från regeringens sida. Visst skall vi vara lojala mot regeringen och det är vi också, men det betyder inte att vi skall acceptera konstitutionella övertramp från statsrådens sida eller när de agerar med missaktning mot riksdagen.

 

För mig är det en självklarhet att skilja mellan innehåll och form. Oenighet i enskilda sakfrågor, betyder inte att vi också måste vara oeniga i vår syn på hur riksdagen skall behandlas.

 

Istället borde att alla ledamöter i riksdagen enas i sitt försvar av riksdagens ställning. Så har jag tänkt och så har jag agerat när jag ansett det nödvändigt.

 

Men sorgligt nog tycks viljan att följa partilinjen vara starkare än viljan att följa grundlagen och regeringen försvaras energiskt av riksdagsmajoriteten i alla lägen oavsett vad som förevarit.

 

Lagrådets yttranden - som kan ses som en granskning utifrån grundlagens tankar - följs i det fall passar regeringen i annat fall lämnas synpunkterna därhän. Och riksdagsmajoriteten tiger.

 

Riksrevisionens granskningsrapporter behandlas med ett förstrött intresse och KU:s utfrågningar verkar mest ha blivit ett massmedialt jippo för oppositionen.

 

Information som lämnas till riksdagen kan vara undermålig utan att detta påtalas. Ibland händer det att vi inte får någon information alls utöver den som ges på DN Debatt och i värsta fall vet berörda intresseorganisa-tioner mera och på ett tidigare stadium än vi i riksdagen.

 

Men vi tiger och många lider i det tysta. Oppositionen klagar naturligtvis högljutt, men vad hjälper det så länge som deras kritik inte omfamnas av en majoritet lämnas kritiken därhän.

 

Jag tycker inte att det är meningsfullt att verka under dessa omständigheter. Riksdagen fungerar inte på det sättet jag förväntat mig. Därför var beslutet att inte stå till förfogande ännu en period inte svårt att ta. Perspektivet att avsluta min långa yrkeskarriär som försäljare av idéer som andra format tedde sig helt enkelt inte som särskilt lockande.

 

Men det har varit ett privilegium att få ha varit med på denna resa. Väljarnas förtroende är jag mycket stolt över. Och vad jag skall göra efter september 2010 vet jag inte - men någon "fallskärm" lär skattekollektivet inte behöva betala ut mig. Mitt beslut att behålla mina icke politiska uppdrag under åren i riksdagen, har resulterat gjort att jag fortfarande besitter ett visst mått av attraktivitet på arbetsmarknaden. Hur stort det sedan är återstår att se.

Anne-Marie Pålsson


                                                                        

 

Senast uppdaterad: onsdag 3 juni 2009